... vaknade jag inte i morse.
Däremot i min egen säng o det till den första lediga lördagen på ett halvår.
Det är då man vaknar ungefär en halvtimme tidigare än man vanligtvis klafsar upp o det till den rungande insikten att "se på fan, jag är visst sjuk". Tydligen har jag förvandlats till karl över natten också för jag är verkligen dödssjuk. Minst.
Febern (som jag nästan aldrig får) har lagt sig som ett band över alla bihålor den kan hitta o de som påstår att jag inte har nåt i skallen borde se vad min näsa kan producera.
(vissa detaljer gör man rätt i att bespara folk. Det här var en sådan.)
Nåväl, jigglar upp med dotterns ord ringande i bihåleskallen: "Zack har kräkts på min matta".
Mycket riktigt. Börjar dagen med alla husmorsknep som jag orkar googla upp, för att sedan torka upp mästerverket med hjälp av alla ättikslösningar jag kan finna.
Det är dock lugnt, Katten har tydligen redan kalasat i sig hälften som en hyllning till frukosten.
(vissa detaljer gör man rätt i att bespara folk. Det här var en sådan.)
Förmiddagen förlöper sedan på bra med blandade sysslor.
Jag intar även affären med vad jag upptäcker senare, ett par byxor med hål där bak.
Men vad tusan, det har ju jag också.
(vissa detaljer gör man... Ja, ni vet...)
Nu övergår förmiddag till eftermiddag o jag ska njuta så mycket det bara går av resterande dag.
Detta innebär förhoppningsvis även en klick soffhäng, en massa pyssel o
kanske en rent för jäkligt god plankstek.
Eventuellt ska jag unna mig att fakturera en del också.
Man kan ju inte bara ha utgifter.
Som hunden sa i morse.
Varför han nu skulle säga det.
Hälsningar från en sjuk men jäkligt glad o ledig duo.
