Ja, här har ju varit lite radiotystnad ett tag, men det har varit fullt upp med produktioner och uppspel senaste månaden.
Nu är jag tillbaks i den här etern igen o framme vid F som jag då helt sonika tillägnar fobier.
Rädsla för vissa saker har jag nog haft stor del av livet. Jag är ingen stor fan av ormar. Ej heller åska. (jo, om jag är på en trygg helt säker plats så är det helt magiskt. Oftast anser jag mig dock inte vara det.)
Jag tog körkort först när jag var 24 år o körde sen knappast någonting på ett par år. Jag bodde bland annat då i Stockholm o "tvingades" jag ibland då köra, så försökte jag ofta kvällen innan o med sällskap köra samma sträcka för att reka o ha koll på vart jag skulle ta vägen dagen efter. Så iom att jag körde så lite efter mitt körkortstagande o när jag väl tvingades köra så var det ofta i jobbiga situationer för en ängslig själ såsom agerande som fyllechaffis, ta sig till sjukhus eller ren allmän rusningstrafik i Stockholm - så var det nog här min bilfobi tillverkades.
Jag har ju dock sedan 20 år tillbaks valt att bosätta mig mitt i tjottahejti i Småland. Hade jag valt att sitta hemma o aktiespara, aldrig bli sjuk eller aldrig skjutsa barn till aktiviteter så hade jag kanske kunnat klara mig utan bilkörning o kunnat förlita mig på de bussar som går ungefär varannan vecka. Nu gjorde jag lyckligtvis inte det. Här körs det bil dagligen o jag trivs egentligen ganska bra med att köra bil. Vanligtvis kör man samma sträckor o då är det inga problemas. När det blir nya orter o platser man ska till är det dock mindre kul, men det är ju bara att ta tjuren vid hornen liksom. O lyckligtvis har jag inte utvecklat någon förbi för tjurar. Än.
GPS har ju även slagit igenom mer o mer o är en ständig källa till glädje. Likaså att köra automat-bil. Det är ju som att köra radiobil. Cykla o gå etc har jag inga problem med. Jag vet inte vad det är som skrämmer så med fordon. Troligtvis rädslan att göra något radikalt fel så att man orsakar en olycka eller något. O det kan ju göra ont.
Dagen före julafton nu senast, så utvecklade jag min bilfobi. Jag skulle hämta min bror vid tåget 3 mil bort o efter halva biten så började bilen bara kana. Jag körde inte så fort innan, men sänkte farten till ca 40 km o tog mig fram, dock med ständiga halkningar o svängningar. Hämtade älskade bror o vi begav oss hemåt i samma sniglande hastighet. Kana. Kana. O så ut på stora vägen i några mil där det uppenbarligen bara var jag som insett att det var svartis o blixthalt ute. Blev ständigt omkörd o blev jag inte det så berodde det på att jag var flaskkork o istället hade bilar tutandes efter. O trots den låga hastigheten så kanade bilen omkring vid flera tillfällen.
Nåväl, vi kom hem lyckligt o väl i alla fall o efter 40 minuter kunde jag bända loss fingrarna från ratten. Ungefär.
Efter jul, tvingade jag oss att köpa nya däck till denna bil då jag fått för mig att de kanske var blankslitna. Där gick hela månadspengen typ. O med nya vinterdojor till bilen så har jag sedan fortsatt att köra. Med en fruktansvärd halkfobi. Jag jobbar oftast kväll o lyckas tydligen alltid åka hem när det är 0 eller -1 grad o har regnat... Allt låser sig. I alla fall i min hjärna. Men meter efter meter tuggar jag mig hit eller dit. Med fruktansvärd ångest, för låg hastighet, migrän o en bil som är ganska vindkänslig så varje gång det svajar till tror jag det beror på halka fast det ibland bara är blåsten som är lika blåst som jag.
Det gick så långt att jag kom på att jag efter15 år på samma arbetsplats faktiskt kunde ta tåg. Då behövde jag bara köra 2 mil totalt i stället för 7. Dock skulle jag inte kunna ta mig hem om jag slutade senare än kl 20,30. Men det funkade finfint några gånger så det var ett plus i kanten.
Sen kom då efter sju svåra år då våren. Eller nåt. O jag insåg att när det var 8 grader ute o bilen svajade till så kanske det inte var halka utan blåst jag skulle skylla på. Sakta men säkert så håller min extrema bilhalksfobi äntligen gå över till min vanliga bilfobi igen.
Det är lite taskigt det här med vilka fobier man får skänkta till sig eller utvecklar. Här står jag med gråten i ena näven o bilfobi o åskfobi i den andra. Lite orättvist då det är saker jag verkligen måste utsätta mig för ibland. Magsåret får man på köpet. Just det köpet hade troligtvis varit lite mindre om jag i stället hade fobi mot dammtussar i Neapel eller sjöjungfrur i Amsterdam. De är liksom lättare att undvika.
Låt mig inte vara så egoistisk o bara prata om mig. Över till Voffe.
Voffe är en blandning av schäfer o border Collie o heter egentligen Zack o närmar sig 10 bast. Förra året utvecklade han halkfobi. Troligtvis har han halkat till på parkettgolv här hemma så det gjort ont o därför drar han sig för att gå över sådana ytor. När han väl tar mod till sig så är det Gösta 97 år som kommer stapplande i 0,03 meter i timmen. Tills fobien tar över o benen bara spritter åt alla håll o han halkar till ändå. De gånger han tänker på det. Andra gånger när det är annat fokus för att ta sig fram, såsom att jaga brevbäraren eller fånga en köttbulle på rymmen så går det hur bra som helst. Med hjälp av lite extra mattor o ibland göra en bro av handdukar så tar han sig dock över dessa hinder när det låser sig.
För ett par månader sedan konstaterades Artros hos Voffe o då hade han svårt att stödja på ena framtassen. Då skapades nästa fobi. Ta sig nedför trappan som man så galant tagit sig uppför. Total låsning emellanåt. Vissa gånger går det bra, andra låser det sig innan man börjar ta sig nedåt o ibland mitt i trappan... Detta är en brant trappa o när låsningen kommer mitt i trappan är det knepigt att få med sig alla ben såväl nedför trappan eller tillbaka upp. Då fastnar han verkligen mitt i trappan. Stackars stackars älskade Voffe. Jag förstår honom ju helt o fullt med dessa blockeringar. Its´all in your head.
Tack o lov för de där köttbullarna. Tillsammans med att få på sig koppel, att någon går bredvid o pratar uppmuntrande för varje steg o allmänt lock o plock så har det till slut alltid gått att få ner honom. Steg för steg så att säga. Framtassen är för övrigt bättre o kanske samtidigt som våren kom o tinade bort min extrema bilhalksfobi så tinade den även ner denna trappfobi med. Den har trappats ner i alla fall... (mohahaha)
Vi hoppas att båda våras nyskapade fobier far o flyger all världens väg nu när det inte finns så mycket att halka omkring på ett tag...
Har ni några fobier? O mot vad? O hur bearbetar ni dem?
