söndag 14 oktober 2018

Egoboooooost o storvinst i utmaning

För ett par veckor sedan så hade jag o Felix en vecko-utmaning för att piffa upp tillvaron lite. Det var något så fånigt som att kolla vem som fick flest meddelanden under en vecka. Vi brukar väl båda klaga att det sällan är någon som tar kontakt med en, utan vill man ha kontakt med omvärlden får man oftast kontakta själva omvärlden (förutom exemplevis Lindex o Kappahl o andra företag som gör kampanjutskick på torsdagar. Det kaaaan även hända att någon hör av sig ibland o vill låna något. Nu hårddrar jag kanske det här men det är ungefärligt utgångsläge).

Felix brukar gå segrande ur sådana här töntiga utmaningar, gossen är tämligen mer populär än jag o behöver inte bara förlita sig på Kappahl o Company.
Den här gången tog det dock en helt annan vändning, då han började annonsera ut saker till försäljning o sedan räknade intressenterna som lämpliga offer.
Då gjorde jag slag i saken o startade en egen kampanj på sociala medier. Jaa, ni kan väl ta del av det hela enligt nedan: 

"Hjälp! Jag o min ständiga vapendragare Felix har tydligen en tävling oss emellan den här veckan. Den går helt sonika ut på vem som får flest ”nya” meddelanden.Nu har den bastarden annonserat ut en massa prylar till försäljning vilket gör att det plingar friskt i hans fån. Inte okej tycker jag som inser att jag troligtvis måste vänta till torsdag innan någon hör av sig o då är det bara Lindex o Kappahl som talar om att de har rea på stödstrumpor. Sååå jag tänkte bara hälsa alla välkommen att höra av sig till mig. Man kan exempelvis skicka ett hej, tala om vad kilopriset på förkokta revben är eller ge en lägesrapport från Arboga utgjuteri.
Det som giltas är sms, messanger/chat eller snapchat, inga kommentarer här alltså även om det också är trevligt.
Tackar mjukost i förväg 😊 Vi hörs?"


Då det är en handfull som brukar blicka förbi mina fb-inlägg räknade jag inte med större respons.
Men jädrar i min lilla låda (och dator! Och mobil!) vad det sedan plingade närmaste dygnet!!!!
Så roligt att så många hörde av sig o med så spridda hälsningar.
Jag fnissade o log o grät en skvätt om vartannat (medan Felix surnade till mer o mer. O sålde några t-shirts till...)

Men vilken total ego-boost detta var! O så superkul!
Vill passa på att tacka alla inblandade för erat otroliga stöd! Tusen tusen tack!

Jag gick starkt segrande ur den här utmaningen för en gångs skull och Felix har precis börjat prata med mig igen... ;)

Nedan följer ett axplock av mitt ego-boost-dygn:

Närmare 30 olika personer hörde av sig. Det var nära o kära, grannar, före detta grannar, gamla elever man inte hört av på urminnes tider, skolkompisar från dinosaurietid ungefär, folk jag inte ens känner, bekanta från Kroatien, syrrans kompisar. O så Jesus.

Jag fick 98 olika meddelanden. (4 personer var så fyndiga så de skickade typ 15 meddelanden var. De räknade jag dock som ett pling)

Jag fick 2 totalt oväntade "kärleksförklaringar" från folk jag knappt ens trodde visste jag fanns.

Jag fick  i övrigt bland annat:

* Tips om att lägga ut annons om att jag hyrde ut bostad i Stockholm för under 7000:-/ månaden. Detta skullle generera i många svar.

* Fick veta att på sidan 205 i Klinisk Omvårdnad2 av Hallbjorg Almås kan man läsa om eliminationsproblem som uppstår vid stress o långvarigt sängläge

* Fick lära mig att enligt lag är det förbjudet för grisar att para sig på New Mexicos flygplats

* Jag fick veta att det regnar på Anneberg

* Att det finns nystickade härliga raggsockar + ,melonsockar hos Fru Garn i Alvesta

* Jag fick middagsrapport från såväl Falkenberg som London. I England åt man kycklingwok till middag.

* Jag fick även meddelande fårn en som talar om att hon älskar att vara pensionär + att det var en bra dag att planera vitlök




Nu ska jag bara fundera ut en ny utmaning...







torsdag 27 september 2018

TÅRAR ÄR ORD FRÅN HJÄRTAT SOM MUNNEN INTE KLARAR AV ATT SÄGA



Jag gråter i regnet så att ingen ska se
Att det skadar mig nu det som fick mig att le
Jag kommer aldrig låta dig veta hur trasig jag är
Hur mycket jag går sönder varje gång du ej är här

Jag vet inte längre om jag är glad för det jag fått
Men jag är hellre skadad än att inte känna nåt


Så jag väntar på mörker och ber om stormig sky
Varje gång det blir för mycket, varje gång jag måste fly
O för en stund bedöva det som sårar
Genom att låta regnet döda mina tårar

Jag vet inte längre vad jag en gång har förstått
Men jag är hellre skadad än att inte känna nåt


Så du kommer aldrig känna till, alla gömda tårar som
Döljer min förtvivlan varje gång allt börjar om
Jag behövde inte se för att känna, inte höra för att förstå
Men du valde att förneka vad som hände mellan nu och då

Jag vet inte längre hur jag mår o hur jag mått
Men jag är hellre skadad än att inte känna nåt



Till slut när allting ljusnar, när min gråt är klar
Ska jag leende gå in i solen och ha alla svar
Men till dess ska du aldrig behöva se mig gråta
Det var regnet som föll som fick mina kinder att bli våta

Jag var hellre skadad än att inte känna nåt
O nu hoppas jag till slut att du har kommit, inte gått



Bloggutmaning check! Kramar från Lipsillen =)


måndag 30 juli 2018

Hästen går inte ända upp i bestickslådan...


Jag har nyligen (igår) upplevt mitt värsta restaurangbesök ever. 
Märkligaste i alla fall. 
För den gången jag fick ett öppnat halvt saltpaket mitt i min hamburgare på Gyllene Måsen, eller när jag fick en 3 cm stor kackerlacka i min mat i exotiska Stockholm var kanske snäppet värre.

På en plats hyfsat nära mig har det i juni öppnat Old Mikes Diner. Ser superhäftigt ut o ger sken av att ha fruktat snaskiga hamburgare.

Igår styrde jag, Sis o Leya kosan dit med kurrande magar.
Fasad häftig, inredning snögg o lite fränt med att göra beställningarna o specialdesigna innehållet via app.Så långt gick allt bra.Förutom att jag inte kunde betala med kort i appen o att jag fortfarande inte sett till nåt kvitto efter att ha swishat.

Syrran fick in sin mat först. Den stora Coca Colan hade förvandlats till en liten. Aiolin var majonäs o vid försiktigt påpekande av detta bars det in en ny bytta...med...majonäs...

Runt omkring oss ser vi mat får lämnas tillbaks från minst tre bord som fått fellevererat 
eller något saknats.

Så kommer då Leyas o min mat. 
Serverad av den mest creapy servitör jag träffat. Mer rakryggad än en flaggstång o med ett leende som gick runt hela huvudet o tillbaks igen.
 O känsla man får är att han är tagen direkt från ett The Sims-spel.

Jag hade bytt till sötpommes (eller sötvattenspommes som jag trott att det heter sedan jag stiftade bekantskap med dem för något halvår sedan) men på min bricka stod vanliga pommes. Det ordnade sig dock snabbt då Leya som beställt vanliga pommes, fått söt(vattens)pommes.

Leya hade lagt order om en del saker som skulle tas bort från hennes burgare o det hade man lyckats med. Däremot var det tillagda baconet ett minne blott. (Förutom på betalningen förstås)
Jag hade lagt till ost på min burgare. Total avsaknad av ost. Däremot hade man lagt på en extra hamburgare så där tronade två köttbitar på varandra. O då jag påpekar att det nog blivit lite fel står The Sims-servitören stadigt o rakryggad, 
flinar om möjligt ännu mer o får till slut fram ett: ”Mmmmm...” (samtidigt som han står kvar, ser oerhört stolt ut o inte gör något mer. Än ler. Döläbbigt) 

Jag blir så nervös av att inget händer så jag hasplar ur mig nåt om att jag väljer att behålla min mat så att vi får äta nån gång. The Sims står då leende kvar, men går vidare efter några sekunder, vänder o kommer tillbaks o säger leende:”Köttet är ju dyrare. Du tjänar på att behålla den extra burgaren, den kostar mer”. Sedan blinkar han till mig o går leende därifrån.
Maten intas. Tämligen små hamburgare för det priset (fast jag ska ju vara tacksam, jag fick ju två...) o inga fler problem uppstår. För oss. (Här nånstans får vi även in vår dricka)
Att en servitris står utanför o viftar i bråk med en av kunderna, vanlig pommes får bytas mot söt(vattens)pommes vid ytterligare två bord, alla anställda slafsar runt i ostrukna T-shirts med ölreklam på, sällskapet bredvid oss inte får sin mat då en av beställningarna inte nått fram o att The Sims o en servitris plötsligt ställer sig i köket o lagar mat för att sedan bära ut den i restaurangen o sätta sig o inta det själv, tycker vi inte längre är något  oväntat.

När vi så är klara, mätta o nö...., nåväl - mätta... ser vi att man kan betygsätta stället i appen. Det känner vi att vi måste göra. Upp kommer en ruta där det står att här kan du betygssätta ditt besök. Sedan en stor tom yta där man inte kan skriva något o så en ruta med ”skicka in”. Jo då så att...

Då det inte gick att betygssätta där så kommer betyget här:
+ 3 för maten, -20 för servicen, - 97 för The Sims som jag kommer ha mardrömmar om i månader.

Hoppas de skärper till sig. Stället har potential. Men bara stället i nuläget. Troligtvis kommer de åka på ett antal stämningar från personer som valt bort något de är allergiska för o sedan fått in dubbel dos av just det. O det ska de vara tacksamma för...
Ja halleda.




Huset som Gud glömde. Eller så var det det enda han kom ihåg




Vad synd, det har ju potential egenligen. Just det - glömde att nämna att servetter o salt fick vi be om.



Pustar ut i den lilla campingstolen från Bil-Tema

onsdag 11 juli 2018

Resedagbok - Plitvicesjöarna


Jaha, då har vi så kommit fram till reseskildringen om fantastiska Plitvice-sjöarna.

Camp Korana som vi bodde på o en del matnyttigt om det har jag redan gaggat om i förra inlägget, så vill man veta mer fakta om det, kika tillbaks ett snäpp.
Detta inlägg handlar således enbart om Plitvice o om jag misstänker mig själv rätt kommer jag förmodligen ösa ut en massa foton därifrån. O en hel del svammel förstås. 
Det är ju jag i ett nötskal. (är nötallergiker själv bör tilläggas. Ödets ironi)


Söndag 1 juli

Sov ganska gott trots regn o åska. Vid 9 gick gratisbussen från campingen upp till entre´n vid Plitvice-fallen. Det kostade 250 kuna per vuxen, 160 för studerande o 110 för barn upp till 7 år. Jag hävdade bestämt att vi var två vuxna o en studerande men biljettsnubben hävdade resolut att Leya var ett barn. Nu vet jag inte vad han vet som inte jag vet angående Leya (som är 12) så jag struntade i att överklaga detta o tänkte att en glasspeng är ju alltid välkommet.(även för  barn över 7 år...)

Sedan strosar man runt som man vill. Vi valde längsta turen, C - som är 8 km. Följ stigar ner till högsta fallet där man blir rätt blöt av stänken (regncape kan vara bra att ha. Glöm paraply om det skulle regna rent allmänt. Då petar man troligtvis ut såväl ögon som hela personer man möter på sin icke alltför breda vandring genom fallen) sedan uppåt igen o se en massa fall. Gratisbåtar tar en över till andra sidan så att säga o där finns ännu fler fall att lösa o begrunda o flanera kring. Man går o går på stigar o trall. Bra att ta rutten så man tar det stora fallet först o sedan båt o vandrar upp med fallen o hela tiden, alltså följer fallen uppåt.Gympaskor är ett måste o det regnar ju en del nattetid i alla fall däruppe så det kan vara lite geggigt men man går i princip hela tiden på trall eller broar o stigar.
Gratisbuss tar en sedan ner till entrén igen (går varje kvart, båtarna varje halvtimme) eller någon av de andra stationerna (det finns tre st totalt. Vid varje station finns det toa o matställe. Många sittplatser om man har med eget fika.)
Kl. 17 går så bussen tillbaks till campingen där  man kan studera eldflugor o känna sig salig över en fantastisk dag.
Vi hade tur med vädret då det var uppehåll men molnigt. 
Inte för varmt alltså utan byxa o jacka var gött!

Man kan givetvis åka bil upp  till fallen med o stå på parkering såväl med personbil som större fordon.

Vi har varit tidigare på Krka o nu Plitvice som båda är nationalparker med massa vattenfall. Båda är helt fantastiska. På Krka får man dessutom  bada i ett av fallen. Plitvice är dock aningen mäktigare. Så ingen direkt vinnare tror jag dem emellan, de är fantastiska på sitt sätt o jag är glad att jag haft förmånen att få uppleva dem båda. 

Åk dit!


Tror att bilderna för det mesta får tala för sig själv.
Jag gaggar så mycket ändå.

I skrivande stund sitter jag ute på camping Zablace i Baska o hör hur Kroatien tar sig vidare i fotbolls-VM. Det hörs!!! Här lär inte kunna gå att sova i natt misstänker jag, men vad gör väl det när det är så härlig stämning.
Är inte så intresserad av fotboll så sitter här under min korkek o luktar på blommorna o hör det hela på avstånd i stället. 
O det är när man hör segertjuten man sms:ar sin vän bosatt i Sverige (eller i Älmhult, men men...) med frågan: Vann vi?
Tror bestämt mitt hjärta hör hemma här ett par kilo.

När man tagit sig vatten över huvudet...



























Tadaa! O till vänster har vi ett fall. Endast 39.90 kilot.









Familjen Annorlunda åker båt. Totte bakar.



Båtarna som tar en från ena sidan till den andra. Typ.

onsdag 4 juli 2018

Resedagbok, dag 2 o 3. Äntligen når vi (ett regnigt)..Kroatien!!!I


Fredag 29 juni

Upp runt 06 efter att ha sovit rätt gött.
Fortsätta korsa Tyskland. O det görs ju inte i en handvändning. Eller två.
Då vi var på G att ta en svängom genom Prag så hade vi redan valt bort resevägar i anslutning till exempelvis Mûnchen med dess långa köer. (nu blev det inte Prag dock)
Tro mig, det går bra att köa ändå. Vi fastnade iofs inte i flera-timmars-köer utan mer stau lite här o där vilket innebar småköande o smårullande lite titt som tätt. Som tätt. Sinkade oss säkert sisådär 4 timmar  i alla fall totalt. Google Maps är ju husguden även om den råkar vara inställd på "kortaste vägen", vilket ibland kan innebära att den föreslår små pittoreska avkrokar genom sädesfält o dylikt ungefär.Den omledde oss i alla fall till en annan väg, vilket innebar att vi följde Donau en längre sträcka. (eller kunde följt den lite till om inte den högt ärade mannen valde att följa sin inre gps o valde bort den föreslagna vägen för att i stället hamna i ett längre stau. Köa är kul.
O Donau vackert.)

Runt Linz hade både vi o vår följebil med goevännerna som skulle vidare åt andra breddgrader anlänt, så där skiljdes vi åt för någon vecka.
Vi tuffade vidare mot nya outforskade köer o sov sedan på en Autohof (vet inte vad det kallas när det inte är i Tyskland) i Österrike där man på sedvanligt vis klämde in sig mellan lastbilar o annat löst o ledigt folk med husvagnar o husbilar på ryggen. 


Lördag 30 juni

Upp runt 05 o dra vidare.
Fortsätta genom Österrike på annan väg än vi farit fram tidigare år (den här var dock inte fullt lika rolig o vacker), korsa Slovenien o så - TADAAAA - äntligen framme i Kroatien!

Då tanken var att visitera Plitvice-sjöarna, tog vi oss till Camp Korana som ligger ca 5 km utanför.
Lite ställplats-feeling med fritt "gör som ni vill-känsla", men ändå med restaurang o affär o hela tjillevippen. Och - det häftigaste av allt - ELDFLUGOR!
(har dock inte lyckats fånga någon på bild...) Men är ni där, spana in i nån skogsdunge efter mörkrets inbrott o utbrott så lär ni troligtvis får se ljuset så att säga.

När vi ändå var igång, körde vi upp till Plitvice o rekade lite, men då det går gratisbussar från campingen blevdet morgondagens heldagsbestyr (och ett eget blogginlägg så småningom).
Vi råkade också svänga inom en zipline-bana o efter moget övervägande bestämde sig Andreas o Leya för att de skulle åka, o efter ännu mer moget övervägande bestämde jag mig för att jag definitivt inte ville åka. (jag är höjdrädd...)
130 Kuna skulle det kosta per person och då fick man åka 350 m över en dalgång o en älv. Oerhört vackert! Då Andreas skulle hjälpa till att sela av Leya efter hennes framfart, fick han åka först. Sedan var det Leyas tur och som den förstående mor jag är (trots att jag är en ko?!) så skulle det filmas med såväl videokamera samt mobilkamera. Efter halva färden märker jag att jag missat att slå på mobilkameran, muttrar något högt om detta och att dottern troligtvis kommer att slå ihjäl mig, vilket resulterar i att killen som sköter det hela, hör detta och då erbjuder henne att åka en gång till, gratis! Han ringer ner till den andre assistenten o beordrar upp Andreas o Leya som får springa upp till startplattan igen. För att Andreas ska kunna filma från ankomstpunkt, erbjuds även han att åka fritt en gång till, då det går snabbare än att springa ner igen.Vilka killar, vilken generositet!
Nu behöver ni ju inte vara lika klantiga som jag eller försöka få till fler åk genom att glömma att filma, men är ni sugna på Zipline rekommenderar jag varmt detta ställe strax norr om camp Korana. Hälsa från den förvirrade svenskan som glömde filma sin dotters åk ;)

Dessa killar tipsade också om en ort lite längre bort som var väldigt mysig, så dit styrde vi kosan sedan. Slunj eller Rastoke tror jag det hette.
Urmysigt samhälle i en dalgång där tiden stått stilla, vatten ringlar fram o här o där o utanför alla hus (som hyr ut rum för det gör man överallt där) sitter de gamla kvinnorna (o en o annan man) o bara sitter. Och bara är. Typ fantastiska.
Mat intogs på en restaurang i princip mitt i en fors, nästan så forellen hoppade upp själv på tallriken. Det började dock att störtregna o störtåska, så det blev till att överge eventuella hoppande foreller o inta husbilen igen. 

Natthärbärge var ju redan ordnat så upp till Camp Korana igen o känna att YAY, vi har äntligen anlänt Kroatien (o det är 18 grader o åskar o regnar...)
Äta godis o snaska vin samt spankulera ut efter regnet o kolla eldflugor  blev kvällsaktiviteten.

O iom att nästa inlägg troligtvis kommer att handla om dagen vid Plitvice-sjöarna så drar jag lite campingfakta redan nu. Camp Korana rekommenderas, kostade oss ca 300 Kuna per natt, mysig camping med stora ytor, fräscha toaletter etc. Det verkar som att det regnar o åskar mycket där, speciellt nattetid, så vi valde helt rätt som tog asfalt att stå på o inte riskera att fastna i lera.
 Eller gå i lera o sörja.

Över o ut för nu! 





Jag har AAAALLTID drömt om att få mig tilldelad reklam på TV-skärm vid mina toalettbesök. Äntligen!



Big No No! (måste lära om. Fast det går aldrig att lära gamla hundar att sitta. Men det är ju tydligen det man måste göra...)




LFKK - Liten Fin Kö-Karta


Tack köbildning för att vi dirigerades om en stump o fick följa Donau.



Äntligen nån som fattat hur man ska uttala det rätt! Tack Österrike!



Jag undrar så vem det är som står utan för ambulansen och röker vid den här kö-bildningen. 
Är det amulansföraren? Patienten? Så många frågor, så lite tid...


LFRK: Liten Fånig RuttKarta





O så här gick zipline-banan



O så här gick Andreas o bästa zipline-medhjälparen



O så här gick det till när farfar var ung. Eller när Leya skulle slänga sig iväg i en zipline.



Den här mysiga orten. Slunj. Eller vad den nu heter...


Här är en karta i alla fall...


MYYYYYSIGT!


Första kvällen i Kroatien. Yeeehaaa! Eller nåt. Mest nåt.


Just det - trots att jag är i Kroatien o Felix i Sölvesborg har vi släppt ett nytt podavsnitt av Blandfärs idag. Direktlänk följer:

https://poddtoppen.se/podcast/1298061861/blandfars


lördag 30 juni 2018

Ha det gött - Häääj!


Resedagbok: Torsdag 28 juni
Då var det dags! En av livets höjdpunkter! Förhoppningsvis. Igen.
Idag inleds den fjärde resan med husbil till Kroatien.
I dagarna två har det packats, fejats, packats, donats och...packats. Jag reser alltid lätt packad. Pyttsan. Här snackar vi aspackad. Fast nej, det finns faktiskt utrymme här o var. En hel del till o med. O ännu mer lär det bli när jag länsat godisskåpen på nerresan...
Klockan är satt på 4.45, då vi raskt med pigga ögon o krymma tår hoppar ur sängen, morgonsysslar oss, sveper en Herbalife o äntrar husbilen som står redo. (att vi sedan glömt locket till vattentanken hemma på gårdsplanen är något vi får erfara. Fast först halvvägs genom Tyskland. Det åtgärdas dock med ett bakpulverlock o silvertejp. Ja halleluja, vad vore man utan silvertejp.)
Voffe känner förstås av att något är på gång. Han har vaktat husbilen ömt senaste dagarna men sedan sett att vi har packat hans resväska, vilket innebär att han får vara med om spännande saker på annat håll o inte följa med familjen. Den här gången är det världens bästa grannar som tar hand om Kisse o Voffe. Vårt djurbestånd har ju krympt drastiskt senaste två veckorna. Från två undulater, två katter o en lurvhund till en kisse o lurvhunden. (fast jag har observerat 2 andungar i dammen med iofs senaste dagarna. De behöver dock förhoppningsvis ingen mänsklig omvårdnad.) Voffe känner som sagt av att något är på gång. Katten känner mest att hon är hungrig. 
Sedan händer något högst märkligt. Vi kommer faktiskt iväg! Till 98 % brukar vi alltid få vända våra diverse fordon i jakten på något kvarglömt o missat. Men i detta fallet går bilen märkligt nog bara framåt. O det ner till Trelleborg. Då dessa rese-inlägg kommer rikta sig en hel del till alla Kroatien-vänner i en viss FB-grupp, så väljer jag att ta med lite väl detaljerad info, exempelvis priser, skostorlekar o annat matnyttigt som kan vara bra att ha vetskap om inför andras resor.
Färjan Peter Pan med TT-lines är bokad i förväg. Då tilläggspriset för hytt var tämligen billigt (runt 500:- för hytt med havsutsikt) så har vi lagt till det med. Tanken är att i stället för att sträckköra genom exempelvis Danmark o betala broavgifter, så finns här tillfälle för rast o vila i hytt för att sedan kunna bränna många mil genom Tyskland. Slutpriset för färjeresa Trelleborg-Rostock med husbil (o den där aspackade Ingela vi redan diskuterat tidigare), landar på ca. 1900:-
Vi anländer Trelleborg 8,20, får checka in direkt (mycket smidigt med automater) o äntrar sedan båten runt 9. Avgång ska ske 9,25 men vi kommer nog iväg närmare 10. Färjan är jättefin o fräsch, helt klart den bästa vi åkt med i liknande fall. Hytten känns lyxig o vi sluter våra blå (ja jag har ju iofs bruna linser) o lyckas med konststycket att sova ett par timmar. Dessförinnan lyckas jag iofs med att bryta ett par naglar i ett vilt försök att få upp locket till burken med öronproppar. Bör tilläggas att jag inte har lösnaglar utan vanliga såna här små knubbiga naturella. Fast har man lyckats klämma huvet i en toasits en gång i tiden, så är det ju föga konstigt att skada sig i en öronproppsburk också. (de här öronpropparna är verkligen  asdåliga för resten. Nån form av hål i, troligtvis för passformen. Det gör att de mer fungerar som högtalare o man hör mer än man borde. Kan ju vara rösterna inne i huvudet iofs som gör sig påminda) Spankulerar omkring på båten o hejsan hoppsan så var vi framme i Rostock. Faktiskt runt utsatt tid kl 15, trots förseningen för avgång.
Rullar ut o vidare till Bordershopen. Jag diggar bordershopen i Rostock. Den är så liten. Det gör att det går snabbt. Vi är ute igen efter 20 minuter. Inte så aspackade som man skulle kunna tro.
O så börjar bedriften att tugga mil. I år är tanken att ta sig ner till Split-området, ev över Prag. Vi satsar på  Regensburg o vidare mot Graz o Zagreb o till slut Split. Det rullar på bra utom några som helst Stau  (Google maps är Guds gåva till mänskligheten)och runt Leipzig sammanstrålar vi med våra vänner Björn o Carita (o småvoffarna Big o Bella) De ska ta sig via Italien till Kroatien o så ska vi inta Zablace tillsammans de senaste två veckorna av resan. Men här står vi nu redan på nerresan för ett dygn tillsammans. O det i nån ort vi inte vet namnet på, inga skyltar nånstans o enkelriktat ungefär överallt. Vi tänker först nanna på Ikeas parkering, men hittar en lugn parkeringsplats bakom ett lager. Där finns också Gyllene Måsen (ja McDonalds alltså) där man kan kränga en hamburgare eller två samt göra aftontoalett.

Dagens bästa: Ingela till Andreas:  Vill du ha något? Mazarin?
Andreas: Vad är det?
(Ingela gör ett tappert försök att förklara)
Andreas: Jaha! jag tänkte det var sån här...persika...
(vi borde uppenbarligen äta mer frukt o grönsaker hemma)

Betyg dag 1: En trea. Färjeresa över förväntan, lyckas hitta Björn o Carita (trots att ingens mobil visar sig fungera ringmässigt i Tyskland) Dessutom har jag tack vare bordershop lyckas få tag på ingredienserna till Philippa. Här ska Philippas! När vi anlänt Kroa alltså.

Över o ut.

Nu är det hjul igen.


Äntring av Peter Pan. Bara en sån sak.



Utsikt från en hytt



Löjliga Familjen på väg.



Två o en flygel. Eller nåt.



Sån tur att de hade rastplats på färjan.



Ingen rök utan eld. I det här fallet åkerbrand. (låter nästan som ett snitsigt efternamn. Goddag, mitt namn är Ingela Åkerbrand...)



Två o en flygel. Eller nåt. Vi har i alla fall funnit Björn o Carita.



Måste säga att allt var lite upp o ner i Leipzig. I alla fall enkelriktat. 
(om det nu ens var i Leipzig vi var?!) Därom tvista di lärda. Ja, inte jag då alltså.


Jo men här var det i alla fall vi övernattade dag 1. Tror jag. Kanske.