onsdag 11 juli 2018

Resedagbok - Plitvicesjöarna


Jaha, då har vi så kommit fram till reseskildringen om fantastiska Plitvice-sjöarna.

Camp Korana som vi bodde på o en del matnyttigt om det har jag redan gaggat om i förra inlägget, så vill man veta mer fakta om det, kika tillbaks ett snäpp.
Detta inlägg handlar således enbart om Plitvice o om jag misstänker mig själv rätt kommer jag förmodligen ösa ut en massa foton därifrån. O en hel del svammel förstås. 
Det är ju jag i ett nötskal. (är nötallergiker själv bör tilläggas. Ödets ironi)


Söndag 1 juli

Sov ganska gott trots regn o åska. Vid 9 gick gratisbussen från campingen upp till entre´n vid Plitvice-fallen. Det kostade 250 kuna per vuxen, 160 för studerande o 110 för barn upp till 7 år. Jag hävdade bestämt att vi var två vuxna o en studerande men biljettsnubben hävdade resolut att Leya var ett barn. Nu vet jag inte vad han vet som inte jag vet angående Leya (som är 12) så jag struntade i att överklaga detta o tänkte att en glasspeng är ju alltid välkommet.(även för  barn över 7 år...)

Sedan strosar man runt som man vill. Vi valde längsta turen, C - som är 8 km. Följ stigar ner till högsta fallet där man blir rätt blöt av stänken (regncape kan vara bra att ha. Glöm paraply om det skulle regna rent allmänt. Då petar man troligtvis ut såväl ögon som hela personer man möter på sin icke alltför breda vandring genom fallen) sedan uppåt igen o se en massa fall. Gratisbåtar tar en över till andra sidan så att säga o där finns ännu fler fall att lösa o begrunda o flanera kring. Man går o går på stigar o trall. Bra att ta rutten så man tar det stora fallet först o sedan båt o vandrar upp med fallen o hela tiden, alltså följer fallen uppåt.Gympaskor är ett måste o det regnar ju en del nattetid i alla fall däruppe så det kan vara lite geggigt men man går i princip hela tiden på trall eller broar o stigar.
Gratisbuss tar en sedan ner till entrén igen (går varje kvart, båtarna varje halvtimme) eller någon av de andra stationerna (det finns tre st totalt. Vid varje station finns det toa o matställe. Många sittplatser om man har med eget fika.)
Kl. 17 går så bussen tillbaks till campingen där  man kan studera eldflugor o känna sig salig över en fantastisk dag.
Vi hade tur med vädret då det var uppehåll men molnigt. 
Inte för varmt alltså utan byxa o jacka var gött!

Man kan givetvis åka bil upp  till fallen med o stå på parkering såväl med personbil som större fordon.

Vi har varit tidigare på Krka o nu Plitvice som båda är nationalparker med massa vattenfall. Båda är helt fantastiska. På Krka får man dessutom  bada i ett av fallen. Plitvice är dock aningen mäktigare. Så ingen direkt vinnare tror jag dem emellan, de är fantastiska på sitt sätt o jag är glad att jag haft förmånen att få uppleva dem båda. 

Åk dit!


Tror att bilderna för det mesta får tala för sig själv.
Jag gaggar så mycket ändå.

I skrivande stund sitter jag ute på camping Zablace i Baska o hör hur Kroatien tar sig vidare i fotbolls-VM. Det hörs!!! Här lär inte kunna gå att sova i natt misstänker jag, men vad gör väl det när det är så härlig stämning.
Är inte så intresserad av fotboll så sitter här under min korkek o luktar på blommorna o hör det hela på avstånd i stället. 
O det är när man hör segertjuten man sms:ar sin vän bosatt i Sverige (eller i Älmhult, men men...) med frågan: Vann vi?
Tror bestämt mitt hjärta hör hemma här ett par kilo.

När man tagit sig vatten över huvudet...



























Tadaa! O till vänster har vi ett fall. Endast 39.90 kilot.









Familjen Annorlunda åker båt. Totte bakar.



Båtarna som tar en från ena sidan till den andra. Typ.

onsdag 4 juli 2018

Resedagbok, dag 2 o 3. Äntligen når vi (ett regnigt)..Kroatien!!!I


Fredag 29 juni

Upp runt 06 efter att ha sovit rätt gött.
Fortsätta korsa Tyskland. O det görs ju inte i en handvändning. Eller två.
Då vi var på G att ta en svängom genom Prag så hade vi redan valt bort resevägar i anslutning till exempelvis Mûnchen med dess långa köer. (nu blev det inte Prag dock)
Tro mig, det går bra att köa ändå. Vi fastnade iofs inte i flera-timmars-köer utan mer stau lite här o där vilket innebar småköande o smårullande lite titt som tätt. Som tätt. Sinkade oss säkert sisådär 4 timmar  i alla fall totalt. Google Maps är ju husguden även om den råkar vara inställd på "kortaste vägen", vilket ibland kan innebära att den föreslår små pittoreska avkrokar genom sädesfält o dylikt ungefär.Den omledde oss i alla fall till en annan väg, vilket innebar att vi följde Donau en längre sträcka. (eller kunde följt den lite till om inte den högt ärade mannen valde att följa sin inre gps o valde bort den föreslagna vägen för att i stället hamna i ett längre stau. Köa är kul.
O Donau vackert.)

Runt Linz hade både vi o vår följebil med goevännerna som skulle vidare åt andra breddgrader anlänt, så där skiljdes vi åt för någon vecka.
Vi tuffade vidare mot nya outforskade köer o sov sedan på en Autohof (vet inte vad det kallas när det inte är i Tyskland) i Österrike där man på sedvanligt vis klämde in sig mellan lastbilar o annat löst o ledigt folk med husvagnar o husbilar på ryggen. 


Lördag 30 juni

Upp runt 05 o dra vidare.
Fortsätta genom Österrike på annan väg än vi farit fram tidigare år (den här var dock inte fullt lika rolig o vacker), korsa Slovenien o så - TADAAAA - äntligen framme i Kroatien!

Då tanken var att visitera Plitvice-sjöarna, tog vi oss till Camp Korana som ligger ca 5 km utanför.
Lite ställplats-feeling med fritt "gör som ni vill-känsla", men ändå med restaurang o affär o hela tjillevippen. Och - det häftigaste av allt - ELDFLUGOR!
(har dock inte lyckats fånga någon på bild...) Men är ni där, spana in i nån skogsdunge efter mörkrets inbrott o utbrott så lär ni troligtvis får se ljuset så att säga.

När vi ändå var igång, körde vi upp till Plitvice o rekade lite, men då det går gratisbussar från campingen blevdet morgondagens heldagsbestyr (och ett eget blogginlägg så småningom).
Vi råkade också svänga inom en zipline-bana o efter moget övervägande bestämde sig Andreas o Leya för att de skulle åka, o efter ännu mer moget övervägande bestämde jag mig för att jag definitivt inte ville åka. (jag är höjdrädd...)
130 Kuna skulle det kosta per person och då fick man åka 350 m över en dalgång o en älv. Oerhört vackert! Då Andreas skulle hjälpa till att sela av Leya efter hennes framfart, fick han åka först. Sedan var det Leyas tur och som den förstående mor jag är (trots att jag är en ko?!) så skulle det filmas med såväl videokamera samt mobilkamera. Efter halva färden märker jag att jag missat att slå på mobilkameran, muttrar något högt om detta och att dottern troligtvis kommer att slå ihjäl mig, vilket resulterar i att killen som sköter det hela, hör detta och då erbjuder henne att åka en gång till, gratis! Han ringer ner till den andre assistenten o beordrar upp Andreas o Leya som får springa upp till startplattan igen. För att Andreas ska kunna filma från ankomstpunkt, erbjuds även han att åka fritt en gång till, då det går snabbare än att springa ner igen.Vilka killar, vilken generositet!
Nu behöver ni ju inte vara lika klantiga som jag eller försöka få till fler åk genom att glömma att filma, men är ni sugna på Zipline rekommenderar jag varmt detta ställe strax norr om camp Korana. Hälsa från den förvirrade svenskan som glömde filma sin dotters åk ;)

Dessa killar tipsade också om en ort lite längre bort som var väldigt mysig, så dit styrde vi kosan sedan. Slunj eller Rastoke tror jag det hette.
Urmysigt samhälle i en dalgång där tiden stått stilla, vatten ringlar fram o här o där o utanför alla hus (som hyr ut rum för det gör man överallt där) sitter de gamla kvinnorna (o en o annan man) o bara sitter. Och bara är. Typ fantastiska.
Mat intogs på en restaurang i princip mitt i en fors, nästan så forellen hoppade upp själv på tallriken. Det började dock att störtregna o störtåska, så det blev till att överge eventuella hoppande foreller o inta husbilen igen. 

Natthärbärge var ju redan ordnat så upp till Camp Korana igen o känna att YAY, vi har äntligen anlänt Kroatien (o det är 18 grader o åskar o regnar...)
Äta godis o snaska vin samt spankulera ut efter regnet o kolla eldflugor  blev kvällsaktiviteten.

O iom att nästa inlägg troligtvis kommer att handla om dagen vid Plitvice-sjöarna så drar jag lite campingfakta redan nu. Camp Korana rekommenderas, kostade oss ca 300 Kuna per natt, mysig camping med stora ytor, fräscha toaletter etc. Det verkar som att det regnar o åskar mycket där, speciellt nattetid, så vi valde helt rätt som tog asfalt att stå på o inte riskera att fastna i lera.
 Eller gå i lera o sörja.

Över o ut för nu! 





Jag har AAAALLTID drömt om att få mig tilldelad reklam på TV-skärm vid mina toalettbesök. Äntligen!



Big No No! (måste lära om. Fast det går aldrig att lära gamla hundar att sitta. Men det är ju tydligen det man måste göra...)




LFKK - Liten Fin Kö-Karta


Tack köbildning för att vi dirigerades om en stump o fick följa Donau.



Äntligen nån som fattat hur man ska uttala det rätt! Tack Österrike!



Jag undrar så vem det är som står utan för ambulansen och röker vid den här kö-bildningen. 
Är det amulansföraren? Patienten? Så många frågor, så lite tid...


LFRK: Liten Fånig RuttKarta





O så här gick zipline-banan



O så här gick Andreas o bästa zipline-medhjälparen



O så här gick det till när farfar var ung. Eller när Leya skulle slänga sig iväg i en zipline.



Den här mysiga orten. Slunj. Eller vad den nu heter...


Här är en karta i alla fall...


MYYYYYSIGT!


Första kvällen i Kroatien. Yeeehaaa! Eller nåt. Mest nåt.


Just det - trots att jag är i Kroatien o Felix i Sölvesborg har vi släppt ett nytt podavsnitt av Blandfärs idag. Direktlänk följer:

https://poddtoppen.se/podcast/1298061861/blandfars


lördag 30 juni 2018

Ha det gött - Häääj!


Resedagbok: Torsdag 28 juni
Då var det dags! En av livets höjdpunkter! Förhoppningsvis. Igen.
Idag inleds den fjärde resan med husbil till Kroatien.
I dagarna två har det packats, fejats, packats, donats och...packats. Jag reser alltid lätt packad. Pyttsan. Här snackar vi aspackad. Fast nej, det finns faktiskt utrymme här o var. En hel del till o med. O ännu mer lär det bli när jag länsat godisskåpen på nerresan...
Klockan är satt på 4.45, då vi raskt med pigga ögon o krymma tår hoppar ur sängen, morgonsysslar oss, sveper en Herbalife o äntrar husbilen som står redo. (att vi sedan glömt locket till vattentanken hemma på gårdsplanen är något vi får erfara. Fast först halvvägs genom Tyskland. Det åtgärdas dock med ett bakpulverlock o silvertejp. Ja halleluja, vad vore man utan silvertejp.)
Voffe känner förstås av att något är på gång. Han har vaktat husbilen ömt senaste dagarna men sedan sett att vi har packat hans resväska, vilket innebär att han får vara med om spännande saker på annat håll o inte följa med familjen. Den här gången är det världens bästa grannar som tar hand om Kisse o Voffe. Vårt djurbestånd har ju krympt drastiskt senaste två veckorna. Från två undulater, två katter o en lurvhund till en kisse o lurvhunden. (fast jag har observerat 2 andungar i dammen med iofs senaste dagarna. De behöver dock förhoppningsvis ingen mänsklig omvårdnad.) Voffe känner som sagt av att något är på gång. Katten känner mest att hon är hungrig. 
Sedan händer något högst märkligt. Vi kommer faktiskt iväg! Till 98 % brukar vi alltid få vända våra diverse fordon i jakten på något kvarglömt o missat. Men i detta fallet går bilen märkligt nog bara framåt. O det ner till Trelleborg. Då dessa rese-inlägg kommer rikta sig en hel del till alla Kroatien-vänner i en viss FB-grupp, så väljer jag att ta med lite väl detaljerad info, exempelvis priser, skostorlekar o annat matnyttigt som kan vara bra att ha vetskap om inför andras resor.
Färjan Peter Pan med TT-lines är bokad i förväg. Då tilläggspriset för hytt var tämligen billigt (runt 500:- för hytt med havsutsikt) så har vi lagt till det med. Tanken är att i stället för att sträckköra genom exempelvis Danmark o betala broavgifter, så finns här tillfälle för rast o vila i hytt för att sedan kunna bränna många mil genom Tyskland. Slutpriset för färjeresa Trelleborg-Rostock med husbil (o den där aspackade Ingela vi redan diskuterat tidigare), landar på ca. 1900:-
Vi anländer Trelleborg 8,20, får checka in direkt (mycket smidigt med automater) o äntrar sedan båten runt 9. Avgång ska ske 9,25 men vi kommer nog iväg närmare 10. Färjan är jättefin o fräsch, helt klart den bästa vi åkt med i liknande fall. Hytten känns lyxig o vi sluter våra blå (ja jag har ju iofs bruna linser) o lyckas med konststycket att sova ett par timmar. Dessförinnan lyckas jag iofs med att bryta ett par naglar i ett vilt försök att få upp locket till burken med öronproppar. Bör tilläggas att jag inte har lösnaglar utan vanliga såna här små knubbiga naturella. Fast har man lyckats klämma huvet i en toasits en gång i tiden, så är det ju föga konstigt att skada sig i en öronproppsburk också. (de här öronpropparna är verkligen  asdåliga för resten. Nån form av hål i, troligtvis för passformen. Det gör att de mer fungerar som högtalare o man hör mer än man borde. Kan ju vara rösterna inne i huvudet iofs som gör sig påminda) Spankulerar omkring på båten o hejsan hoppsan så var vi framme i Rostock. Faktiskt runt utsatt tid kl 15, trots förseningen för avgång.
Rullar ut o vidare till Bordershopen. Jag diggar bordershopen i Rostock. Den är så liten. Det gör att det går snabbt. Vi är ute igen efter 20 minuter. Inte så aspackade som man skulle kunna tro.
O så börjar bedriften att tugga mil. I år är tanken att ta sig ner till Split-området, ev över Prag. Vi satsar på  Regensburg o vidare mot Graz o Zagreb o till slut Split. Det rullar på bra utom några som helst Stau  (Google maps är Guds gåva till mänskligheten)och runt Leipzig sammanstrålar vi med våra vänner Björn o Carita (o småvoffarna Big o Bella) De ska ta sig via Italien till Kroatien o så ska vi inta Zablace tillsammans de senaste två veckorna av resan. Men här står vi nu redan på nerresan för ett dygn tillsammans. O det i nån ort vi inte vet namnet på, inga skyltar nånstans o enkelriktat ungefär överallt. Vi tänker först nanna på Ikeas parkering, men hittar en lugn parkeringsplats bakom ett lager. Där finns också Gyllene Måsen (ja McDonalds alltså) där man kan kränga en hamburgare eller två samt göra aftontoalett.

Dagens bästa: Ingela till Andreas:  Vill du ha något? Mazarin?
Andreas: Vad är det?
(Ingela gör ett tappert försök att förklara)
Andreas: Jaha! jag tänkte det var sån här...persika...
(vi borde uppenbarligen äta mer frukt o grönsaker hemma)

Betyg dag 1: En trea. Färjeresa över förväntan, lyckas hitta Björn o Carita (trots att ingens mobil visar sig fungera ringmässigt i Tyskland) Dessutom har jag tack vare bordershop lyckas få tag på ingredienserna till Philippa. Här ska Philippas! När vi anlänt Kroa alltså.

Över o ut.

Nu är det hjul igen.


Äntring av Peter Pan. Bara en sån sak.



Utsikt från en hytt



Löjliga Familjen på väg.



Två o en flygel. Eller nåt.



Sån tur att de hade rastplats på färjan.



Ingen rök utan eld. I det här fallet åkerbrand. (låter nästan som ett snitsigt efternamn. Goddag, mitt namn är Ingela Åkerbrand...)



Två o en flygel. Eller nåt. Vi har i alla fall funnit Björn o Carita.



Måste säga att allt var lite upp o ner i Leipzig. I alla fall enkelriktat. 
(om det nu ens var i Leipzig vi var?!) Därom tvista di lärda. Ja, inte jag då alltså.


Jo men här var det i alla fall vi övernattade dag 1. Tror jag. Kanske.





onsdag 6 juni 2018

Dyngbaggegalan 2018

Idag firar jag Dyngbaggegalan. 
Inte nationaldagen.
Inte Guldbaggegalan.

Idag är den dagen då man är ledig o fyller timmarna med de mest pekkiga saker som finns som inte hunnits med på länge.
Sakta sakta försätts de där bergen som tornats upp sig.
 Ungefär i samma takt som de nya växer upp.
Men det är verkligen dyng-tingesterna som fått sig en dust i dag.

Det är ansökningar hit o dit, jakt på besked, installering av ny dator som skapar såväl magsår, huvudvärk o enorm tjurighet. 
Men som gör att jag även inser att jag borde bli datorhacker, 
så som jag lurat den där dumburken idag o knäckt koder hit o dit.
Det är sjuka barn, renbäddning, bäddrening, säkerhetskopiering samt dags att slänga upp alla vinterkläder på vinden. Detta görs trots att hälften av dem saknar dragkedjor eller innehar trasiga sådana - de slängs in i en garderob i tron att de ska självläka tills de åter hittar dagens ljus.
Eller vinterns mörker.

Det är halvdruckna pepsi som är ungefär en månad gammal o som hittas ungefär där man inte vill hitta en månad gamla Pepsis.

I morgon är det vanlig jobbdag igen. 
Tack o lov.
Men guuu sicken mögig, bra o nyttig dag det varit ändå.
Tack Dyngbaggegalan.

Jag vill även tacka tangentbordet som varit kasst o vägrat skriva bokstäverna på översta raden.
Hade det inte självläkt det också hade detta inlägg blivit jobbigt att läsa.
J jag sa jst d, da nlägg had blv jbbg a läsa.


Trevlig Dyngbaggegala på er alla =)

söndag 22 april 2018

När livet återvänder

Fredag var en bra dag.
En sån där dag man tänker ibland, att kommer en sådan dag nånsin igen ska jag min själ komma ihåg det o komma ihåg känslan.
Så man kan plocka fram övriga 364 dagar om året ungefär.
För visst är det väl så (o nu pratar jag bara för mig själv. O troligtvis även bara med mig själv) att det numera alltid är något som är galet, nån krämpa här eller där eller nåt som bara skaver o gnager i hjärtat eller sinnet. O då läggs fokus lätt på det.

I fredags var jag ledig.
Bara en sån sak.
Jag försatte berg.
Bara en sån sak.

Solfan lyste. Det var inte ens vår. Det var min själ sommar.

Jag läste ut min superdupertrista bok om HSP (High sensitive person. Eller hur det stavas) 
Det var verkligen ingen höjdare. O när man väl närmar sig slutet följer slutkapitlet där man uppmanas att söka andliga vägar, det skulle liksom lösa alla problem.
Pyttsan.
En bok om HSB (hyresgästernas sparkasse o byggnadsföening) hade varit mer givande.


Senare på dagen följde jag inte min andliga väg men dock den lilla 2-kilometers rundpromenaden runt ägorna (ja, kanske inte mina riktigt då rå)
Det var första gången på över 1,5 år som jag promenerade så lång (ja jag vet, det är en svindlande sträcka!) i rask takt.


Min fot har ju varit skadad sedan december 2016 o den har åkt hit o dit (jag har oftast följt med) i jakten på nåd.Eller att den ska bli bättre. Den har varit ett antal gånger på stötvågsbehandling, den har levt i specialskor, den har ständigt kramats av stödstrumpor. Etcetera etcetera...
För någon månad sedan var den hos läkare i jakten på remiss till röntgen o ev. operation.
Det fick den ingen. Den fick dock en kortisonspruta.

O...det här vågar man ju inte säga...men kanske kanske kanske är den något bättre.
Så jag knatade rundan i hyfsat tempo o var helt euforisk efteråt!
Fatta vilken befrielse! Jag kan gå igen!!! Glädjen är enorm.

Det har slitit rätt hårt på psyket att ständigt ha ont, att stappla fram som halta Lotta och att veta att man troligtvis aldrig mer kommer att kunna ta sig fram på annat sätt än en sniglande halt Lotta (missförstå mig rätt angående sniglandet...)

Lite ont har jag ju visserligen efter den där promenaden men foten har ju knappast trillat av eller så. O rom bryggdes ju inte på en dag.

Jag tänker inte säga att jag får ta det med babysteps för det är ju just det jag har gjort i 1,5 år, men jag sätter min tro hopp o kärlek till att det finns tro hopp o kärlek för denna lilla fot.

Känslan i fredags var i alla fall att livet börjar återvända.
O den känslan ska jag komma ihåg! O jobba vidare på.

Fredag var en bra dag.


söndag 15 april 2018

I´m an englishman in New York kontra två fransmän i Gylsboda.


Hälften svin, hälften nöt. 
För övrigt,var det någon som natten mot söndagen såg dessa typer ute sent i Klökhultsmörkret så var det bara vi.





Jag har aldrig varit i Gylsboda....


SKÅÅÅÅL!

För det har jag ju. Flera gånger faktiskt. Annars tillhör det ju inte vanligheterna att göra Lönsboda med alla dess Helvetesbackar o rondeller. Språklexikon är också rekommenderat att ha med sig.
Vi var där för fotografering med Feelingz för några år sedan bland annat.
Dags för firmafest för Podden Blandfärs tänkte Felix o jag o siktade på ett säkert återtåg dit.

Förra lördagen blev det så en heldag. 
Väskan var fullpackad inför fotografering med ett gäng ombyten för att ta lite roliga kort som vi sedan även kan mala med i Blandfärsen.
Nu rådde dock inte så vårljumma vindar så det bidde bara ett uns av fotande o det i de kläder vi anlände i. Att minneskortet sedan cyklade runt knuten så att hälften av fotona som faktiskt togs, upphörde existera är även det ett faktum.

Vi började i Älmhult för att inhandla brakfika.
Fastnade i kontroll hos den ytterst rabiata kassörskan men vi hade inte snott så mycket utan fick passera Gå till slut.
Väl ute på parkeringen fick vi uppleva Gunhistorien på nytt,men det är en väldigt intern historia om än så hejdlöst rolig, men vi får lämna den därhän. Kanske kommer den i podden framöver.
Mot Gylsboda o tack vare Google Maps så hittade vi rätt på en gång.

Brakfika i snålblåst, lite fotande där allt gick som på räls bland annat, fick även uppleva att det inte var någon ko på isen för Felix kom inte ner ända ner (tack o lov) o så började då skapandet.
 Iförda lösmustascher o lösbaskrar och lyssnandes på fransk lös 60-talsmusik skred vi till verket. 
Jag lyckades förstöra två canvastavlor medan Felix kreerade ett majbålsliknande konstverk på sin.
Dagens höjdpunkt var definitivt när de tre snubbarna på cross kom förbibrötandes o glodde så till den milda grad på oss, att de höll på att köra omkull. När de sedan vänder sig om för att kolla om vår bil är fransk-registrerad har jag troligtvis redan kissat på mig i hysteriska fnissanfall på franska.

Till Älmhult ånyo. Dags för mat, men det utlovade vinet lockar så pass att vi bestämmer oss att inte käka på restaurang utan köper med oss plocksallad (från den rabiata kassörskan igen. Eller butiken hon jobbar i, i alla fall)
Skulle vi valt restaurang hade vi varit tvungen att ut o åka bil igen då Felix bor ungefär 7
 svåra år från centrum. 
Jajamän, rätt uppsnappat - han bor alltså i Klöxhult.
 Bara att åka hiss där tar väl typ en kvart.

Sitta i uterummet, dricka blått vin (dä va inte så gott som befarat) o plocka sallad.
O så in o börja spela in pod. Högt o lågt, oseriöst o seriöst o så kungen i en salig blandning.
O så övergick kvällen till natt o där vettet gick in gick vinet ut.
 Eller om det nu var tvärtom.

En väldans trevlig o avkopplande dag var till ända.
En dag med hälften nöt, hälften svin (o hälften på franska)
Det får snart göras om. Fram för fler firmafester!





Reser alltid lätt packad.




Första anhalt,mataffär. Stoppad av rabiat kassörska som genomförde gränskontroll eller nåt, 
Vi skulle ju ändå til Lönsboda.




Vad vore mitt liv utan Google maps?




Framme. 




Det är ingen ko på isen förrän rumpan är i land. 
Tack o lov var den i land hela tiden för Felix tog sig inte ut längre.



Glafs. På en filt från Barcelona. Tillverkad i Indien. Filten alltså.
Troligtvis var fikat därifrån med.



Har man ingen fotograf få man lita på självutlösaren. Den är lite oberäknelig dock. Eller om det är vi.



O så lite snabb-fotografering då i snålblåsten.O det blev ju så vackra o seriösa foton.Verkligen.Speciellt på undertecknad.

















Då kände vi oss mer hemma i våra roller som fransmän:







Mitt liv som Muns-bit. Eller heter det mums-bit? Nåväl, jag platsar som båda.



Nära döden-upplevelse. Faktiskt. Det stod ett långt järnrör lutat i en tunna här vid väggen. När fotot tas trillar det mot oss. Men vi fattar tydligen inget o är glada ändå.



Blandfärs visar sig från sin bästa sida.



Jag visste det! Min kompanjon gillar att trycka ner mig.
Hälften nöt, hälften nedtryckt svin. Medelst halv spade.



I ett hus vid skogens slut,liten "tomte" tittar ut...



Uppdrag slutfört.
Finns det hjärterum finns det stjärterum
Rött litet hus med vita knutar
You name it.



O så bidde det då podinspelning på lite franskt manér sisådär. Med två stolpskott.



I podden har jag tidigare dissat låten Cuba Libre a´ det grövsta. Nu fick jag smaka på min egen medicin. Det här just en Cuba Libre. Att bilden är suddig ska ni inte dra en pararell till att jag var detsamma.



Jag försäker smälta att Felix just dissade Lill-Babs i podden.





Två fransmän i Gylsboda. Enkel språkkurs i tvåstegsmetod.



Att köra bil iförd mustasch, basker o med en plötsligt tappad röst är uppenbarligen inte det lättaste.



O så då en direktlänk till podavsnittet som uppkom samma dygn. Jubileumsavsnit dessutom. 
Önskar man en variant på franska, säg till oss så ordnar vi givetvis det.

I övrigt, på återhörande o baguette på er allesammans!