torsdag 5 juli 2012

Tack för den!

Fick en bloggutmaning att skriva en seriös historia innehållande bland annat orden i storyn som är markerade med STORA bokstäver.Tack för den liksom. Var ju inte lätt. O seriöst med. Jag är väl aldrig seriös;)
Nåväl vi gör väl ett försök o improviserar lite:



"Han stöttade huvudet i händerna, borrade in naglarna i tinningen o försökte tränga undan tankarna. Tankarna som sköljde över honom. Minnen från gårdagen. Han försökte fokusera, men tankarna gled hela tiden isär, bildade bara lösa fragment av kvällen. Han var ensam nu, LASTBILEN stod parkerad vid östra infarten, allting var lugnt. 4 timmar kvar tills han var tvungen att börja jobba. 4 timmar att samla tankarna och hinna ikapp sig själv. Han trevade bakom KRUKVÄXTEN på nattduksbordet, fann vad han sökte o fumlade ut 3 kaplsar ipren från sin förpackning. Händerna skakade men han lyckades ändå skölja i sig smörjan tillsammans med några sippar vodka han hittade i en nästan urdrucken flaska nedanför sängen. Tydligen hade han druckit en del också igår när han kom hem konstaterade han. Spår av gårdagen ledsagade honom ut i badrummet. Ett par leriga skor utanför dörren, kavajen slarvigt slängd över en pall, alldeles för mycket vodkafläckar på alldeles för många ställen på golvet. Men man ska ju inte gråta över spilld mjölk så samma princip borde gälla för sprit tröstade han sig med.
Sentimentalt vemod sköljde över honom när han strax innan badrummet upptäckte den enda ägodel, den enda minnessak hans mor efterlämnat till honom. Hans ständigt svärande mor, hans aningen för dominanta, kraftfulla, motsträviga mor - verkligen kärringen mot strömmen - men ändå hans älskade mor. Ödets ironi att den enda ägodel hon kvarlämnade var en tavla föreställande Maria och Jesusbarnet.
Och nu, låg den där slängd i ett hörn, TAVELRAMEN sprucken och med MADONNAN stelt stirrande upp på honom. Avvaktande. Förebrående.
BINGO tänkte han. Troligtvis skulle detta resultera i någon sorts förbannelse. Ond bråd död väntade förmodligen runt hörnet.
Han tyckte inte om känslan som smög sig på honom, känslan av att vara iakttagen, känslan av att vara anklagad. Han sparkade till tavelduken så att den landade i andra hörnet av rummet. Upp och ner.
Bra tänkte han. Fint. Alldeles förträffligt jävla fint.
Han klev in i duschen, vred på kranen så att strålarna som träffade honom brände honom och efterlämnade en lätt rodnad över hela kroppen.
Han märkte det knappast. Värmen lyckades inte ta bort hans malande oroskänsla.
Han kände sig som en HAVSKRÄFTA. Innesluten i sitt skal.  Oförmögen att ta sig ut. Oförmögen att nå upp till ytan och till friheten. Friheten som innebar att äntligen kunna bli som de. De andra.
De som lyckades här i världen. De som inte visste ett skit om förnedring. De som inte visste någonting om hur det var att ständigt bli utskrattad. Hånad. Förlöjligad.

Han kände hur han byggde upp ännu en nivå av ilska och frustration.
Lugna dig, tänkte han till sig själv. Lugna ner dig nu grabben, du fixar det här.
Han öppnade dörren till BASTUN. Att sitta där en stund i mörkret och försöka hinna ifatt sig själv, hinna ifatt gårdagen, greppa verkligheten, skulle nog hjälpa tänkte han.

Men bastun var redan upptagen.
På översta lavan syntes i mörkret silhuetten av en man. En man han kände till allt för väl. Hans största plågoande. Hans ständiga orsak till ångest, vrede och hat. Hans chef.
Cirkusdirektören.
Han fann sig själv stirrandes även på den undre bastulavan. Där avtecknade sig även där skuggan från cirkusdirektören. Fast det var något som inte riktigt stämde. Proportionerna var fel. Han tände ljuset i bastun och insåg vad det var som inte stämde.
Han kände hur skrattet bubblade upp inom sig. Så här hade han inte sett cirkusdirektören förut.
Med huvudet vilandes på den undre lavan. Med resten av kroppen liggande på övre däck. Prydligt avskilt från varandra.
Han gick närmare och granskade cirkusdirektörens huvud. Nöjd konstaterade han att cirkusdirektören såg betydligt bättre ut med läppstift målat som en gigantiskt stor och glad mun, med nya kajalförstärkta ögon och med en nagelsax instucken i bakhuvudet.
Jävla GUBBE tänkte han. Satans förbannade jävla gubbjävel.
Det här hade aldrig behövt att hända.
Visst skulle jag ha velat se dig hunsas, lida, plågas. Men inte ta livet av dig. Inte här. Inte i min egen svit på hotell Carneval i ett främmande land. Inte i mitten av juli.
Om du bara inte låtit mig veta. Att du utan min vetskap beslutat att föra bort min bästa vän. Den enda jag kände kärlek från, den enda jag gav kärlek.
"Nu är det som så, att det är inte lönsamt att ha kvar dessa bestar. Allihop ska bort. Nikita ska säljas tillsammans med de andra ELEFANTERNA" Så hade cirkusdirektören sagt. Med ett överlägset flin i ansiktet.
Om det bara inte varit för det där flinet.

CLOWNEN drog långsamt nagelsaxen ur bakhuvudet på Cirkusdirektören. Han granskade den en stund, jämnade till tumfingernageln med den och lät sedan saxen med ett ljudligt "plopp" landa i toaletten.
Han stängde dörren till badrummet och gick ut. 3 timmar och 45 kvar tills han skulle vara på plats vid lastbilen igen.
I helvete heller."




(Ja, öööhumm, det här är nog inget jag kan stå för, verkligen improviserat o snabburkläckt. Speciellt partiet om havskräftan, där börjar det ju riktigt spåra ur... Jag ber om ursäkt, men haf i beaktning att det var en bloggutmaning, jag var ju så illa tvungen ! =)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar