Bakom mina solglasögon, kan jag va mig själv...

... nu är jag ju dock oftast mig själv o solbrillor använder jag av nån konstig märklig anledning så gott som aldrig. O i så fall oftast som hårband.
Det jag ville ha sagt är att NU är livet ganska bra.
Tänker ibland på att kommer den dagen då man vaknar o inte har någon krämpa så ska jag verkligen glädjas åt det o komma ihåg det.
Nu har det gått närmare en vecka utan större misär.
För första gången på sisådär ett år (sist var förra gången vi var i Kroatien) så har jag vaknat o reflekterat över att jag faktiskt mår bra. Fantastisk känsla.

Det händer att nåt får bräker till ibland i mina dagdrömmar, att jag snuddar vid tanken på svek o lögner, tomma ord o besvikelser, folk som försvinner ur mitt liv, men jag har blivit jäkligt bra på att putta undan otrevliga tankar o leva i nuet.
O nuet just här är väldigt enkelt o trivsamt o oproblematiskt.

Det händer att jag som vanligt drömmer mardrömmar men det är ju bara ett tecken på att hjärnan fungerar.

Men det händer alltmer sällan att jag vaknar o måste krypa ur sängen för att ryggen är helpaj, att jag får besök av Horton, att huvudvärken aldrig släpper, att ständigt ha magsår o hjärtproblem som uppstod när ett får bräkte lite för högt för en tid sedan

Jag vet att det här inte varar för alltid. Att vardagen kommer.
Men just idag är jag stark, just idag mår jag bra.
Det gäller bara att erkänna det för sig själv. O komma ihåg det.

Jag har en liten ide' - kan inte alla Goe-elever o de människor som betyder mycket för mig, helt enkelt bara flytta hit nåt år eller två? (Får undanbedes vänligt men bestämt)
Så kan jag leva kvar i min bubbla.
O så kan vi bubbla tillsammans.