För en vecka sedan var det Potatissalladens dag.
Det firades inte. En potatissallad är inte värd att fira. Möjligtvis dess bäst före-datum.
Det firades desto mer dagen innan, på lördagen. Då slog Blandfärs ihop sitt nyår (tradition sedan 2018) med potatissalladens dag, mitt liv som second hand-dagen, ju name it.
O det firades på tämligen traditionellt sätt som föregående år.
Denna gång hade Ingela dock inte varit på förfest innan, det bidde inte hemlagat utan bortgjort i form av hämtpizza, vi poddade o blandade högt o lågt som vanligt. (Vi blir dock mer o mer seriösa mellan varven, ungefär som i verkliga livet alltså...)
Sedan gick då startskottet för första deltävlingen av melodifestivalen och klädbyten varvades av skönsång (fråga grannanrna) och glitter, konfetti o bonchockalackabanandessert vad den nu hette.
Vi hann slölyssna igenom podavsnittet innan det så var dags att ge oss ut som traditionen bjuder till Klöxhultsbacken för nedförsåkning, skålande o skrålande runt midnatt. Där var vi ju dock inte alls ensamma utan ungefär hälften av Älmhults ungdomar firade tydligen också nyår. Eller nåt.
Där vi kom släntrande i våra glitterhattar, dragandes på madrass blev vi raskt populära o ungdomarna flockades runt oss (och kastade snöbollar på oss men det behöver vi ju inte nämna) Trevliga och nyktra ungdomar var det i alla fall o dessa fick även för sig att Felix varit med i Tv i halv åtta hos mig. För att vi inte skulle bli för igenkända hittade jag raskt på att Halv-åttamannen hette Örjan, något som de tack o lov köpte.
Tills någon klurade ut att vi drev podden Blandfärs (jag kan ha nämnt något om detta...) o surfade fram att vi hette Felix o Ingela.
Det var i precis samma veva som hastigt o olustigt polisen dök upp. Jag har ju sådan enorm polisrespekt så jag fick väl både svallninga, klimatförändringar o hjärtat i halsgropen o föreslog till "Örjan" att vi skulle agera lugnt o oberört. Ungdomarna drog sig längre bort mot backen medan vi satte oss på en bänk o såg helt alldagliga ut. Att det sedan kanske inte är så vanligt att det sitter en 50-årig klimakteriehäxa med sin son (eller vad poliserna nu trodde) iförda glitterhattar ute på en parkbänk med 20 cm snölager runt midnatt ignorerade vi friskt.
Ur de två polisbilarna stövlade det ut fyra poliser o marscherade fram till oss (med dragna vapen vill jag minnas, men det kaaaan ju vara så att det är en efterrekonstruktion från mitt polisparalyserade esse) De hejade o sa att vi hade fina hattar. Jag replikerade raskt: "Jajamän, det är ju nyår".
De hade nog viktigare saker för sig än att sy in mig för detta för de fortsatte förbi oss och vi pulsade vidare o spelade något mindre oberörda.
(senare fick jag veta av en gammal elev att poliserna minglat runt bland ungdomarna o även åkt pulka med dem. HEDERS!!! Vilka hjältar! Poliser ska spankulera omkring o beblanda sig med ungdomar o visa att de finns o föra dialoger. Inte jaga 50-åriga tanter i glitterhattar... Extra spännande att denna elev skrev till mig o påpekade att han hört att jag varit i Klöxhult runt midnatt. Alltså, det är inte lätt att vara känd... ;)
Nåväl, preparera postlådor, glida tillbaks till Felix, förlåt Örjan, mera vacker skönsång (fråga grannarna) och ännu mer poddande. Läggdags runt 03 o det var det nyåret.
O nu ska jag gå o baka scones.
Kanske är det brödens dag idag. Deg-dagen, Somliga går i trasiga scones-dagen. Jag vet inte. O orkar inte fira heller.
Ikväll ska jag äta godis. O kakor. O glafs. Så att jag kan börja på ett nytt nyttigare liv i morgon. Igen,
Namaste.
Hälften nöt, hälften svin.
Peppe Eng o jag.
Är det Mello så är det.
När man går all in.
Somliga går i trasiga scones. Felix i sådana här. För att kunna slå klackarna i taket.
Insnöad. Både psykiskt o fysiskt.
Här är länken till nyårets podavnitt för resten. Som av en händelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar