söndag 22 april 2018

När livet återvänder

Fredag var en bra dag.
En sån där dag man tänker ibland, att kommer en sådan dag nånsin igen ska jag min själ komma ihåg det o komma ihåg känslan.
Så man kan plocka fram övriga 364 dagar om året ungefär.
För visst är det väl så (o nu pratar jag bara för mig själv. O troligtvis även bara med mig själv) att det numera alltid är något som är galet, nån krämpa här eller där eller nåt som bara skaver o gnager i hjärtat eller sinnet. O då läggs fokus lätt på det.

I fredags var jag ledig.
Bara en sån sak.
Jag försatte berg.
Bara en sån sak.

Solfan lyste. Det var inte ens vår. Det var min själ sommar.

Jag läste ut min superdupertrista bok om HSP (High sensitive person. Eller hur det stavas) 
Det var verkligen ingen höjdare. O när man väl närmar sig slutet följer slutkapitlet där man uppmanas att söka andliga vägar, det skulle liksom lösa alla problem.
Pyttsan.
En bok om HSB (hyresgästernas sparkasse o byggnadsföening) hade varit mer givande.


Senare på dagen följde jag inte min andliga väg men dock den lilla 2-kilometers rundpromenaden runt ägorna (ja, kanske inte mina riktigt då rå)
Det var första gången på över 1,5 år som jag promenerade så lång (ja jag vet, det är en svindlande sträcka!) i rask takt.


Min fot har ju varit skadad sedan december 2016 o den har åkt hit o dit (jag har oftast följt med) i jakten på nåd.Eller att den ska bli bättre. Den har varit ett antal gånger på stötvågsbehandling, den har levt i specialskor, den har ständigt kramats av stödstrumpor. Etcetera etcetera...
För någon månad sedan var den hos läkare i jakten på remiss till röntgen o ev. operation.
Det fick den ingen. Den fick dock en kortisonspruta.

O...det här vågar man ju inte säga...men kanske kanske kanske är den något bättre.
Så jag knatade rundan i hyfsat tempo o var helt euforisk efteråt!
Fatta vilken befrielse! Jag kan gå igen!!! Glädjen är enorm.

Det har slitit rätt hårt på psyket att ständigt ha ont, att stappla fram som halta Lotta och att veta att man troligtvis aldrig mer kommer att kunna ta sig fram på annat sätt än en sniglande halt Lotta (missförstå mig rätt angående sniglandet...)

Lite ont har jag ju visserligen efter den där promenaden men foten har ju knappast trillat av eller så. O rom bryggdes ju inte på en dag.

Jag tänker inte säga att jag får ta det med babysteps för det är ju just det jag har gjort i 1,5 år, men jag sätter min tro hopp o kärlek till att det finns tro hopp o kärlek för denna lilla fot.

Känslan i fredags var i alla fall att livet börjar återvända.
O den känslan ska jag komma ihåg! O jobba vidare på.

Fredag var en bra dag.


1 kommentar: